Ohyra på vinbären

Vän eller fiende?

Sådana här skalbaggar har jag många i trädgården. Jag tycker de verkar vara illvilliga och försöker komma åt att klämma dem men de är bra på att falla handlöst och kastar sig oftast undan.
Jag har googlat för att försöka komma på vad de heter och vad de vill ha ut av mina vinbärsbuskar och andra växter i trädgården, men än så länge har jag gått bet.
Har du något förslag på vad det är för ett litet kritter?

 

 

Bladlöss sätter sig helst längst ut på topparna av vinbärs- och fläderbuskar, äppelträd, rosor och så vidare. Där är det lättare för dem att trycka in sina små snablar och låta växtens eget vätskesystem fylla dem med godsaker.

Etablerade plantor far oftast inte illa men jag vill ändå inte ha några löss i min trädgård. Effektivaste sättet att utrota dem är att klämma dem mellan fingrarna, gärna med handskar på händerna om man är kräkmagad.

Det är lätt att se var lössen håller hus på en vinbärsbuske. Bladen krusar ihop sig och böjs in mot sitt fäste.

 

Bleknande blad på svarta vinbärsbusken kan man kanske inte skylla någon skadegörare för. Det ser mer ut som näringsbrist. Eller syrebrist. Eller vattenbrist. Eller... ?

 

Här är det helt klart någon liten sugare eller äggläggare som varit i farten på röda vinbärsbusken. Kanske samma kräk som på översta bilden?

När jag inte vet vad det är som drabbat mina växter har jag en utarbetad taktik. Jag plockar bort så många av de ankomna bladen som möjligt och jag sprutar hela växten med en så hård vattenstråle jag kan. Eventuella skadegörare ska få det så svårt som möjligt att sköta sig i lugn och ro och smittade blad ska inte falla till marken för att fortsätta smitta till nästa år.

Så tänker jag.

Vad har du för knep för att hålla ovälkomna besökare stången?

Snigelgömma

Vi har inte jättestora problem med mördarsniglar i vår trädgård. Jag plockar några hundra varje år.

 

Det är värre med åkersniglarna. De är överallt, kan tränga sig igenom varenda springa, är ibland så små att man knappt ser dem, och de äter som hästar. Jag känner tydlig aversion mot de slemmiga små odjuren.

 

Nu har jag återupptäckt ett sätt att fånga in åtminstone några av de otäcka klumparna. De gömmer sig gärna under något som ger solskydd. Alltså kan det vara smart att lägga något i pallkragarna, som går att vitja då och då.

 

En pinne till exempel.

 

 

Gul lök

Jag köpte sättlök på Lidens i god tid i våras. Sen "rioriterade (läs glömde) jag bort dem och satte dem inte förrän den 11e juni.

 

Jag uppmuntrar gärna till mentala kullerbyttor och i stället för att gräma mig över "prioriteringen" ser jag nu årets skördemöjligheter som ett av mina odlingsexperiment.

Sättlökarna bor dels i en pallkrage med tagetes och vitlök, dels tillsammans med blåbär och magnolia.

 

Det ska bli riktigt spännande att se om det kan bli något av de här lökarna, trots att jag planterat dem så sent. Påminn mig i oktober, så rapporterar jag hur det gått.

 

 

Vitlök i såsen

När maken står i köket och lagar mat och plötsligt utbrister:
-Nämen vad synd att vi inte har vitlök! Det ska va vitlök i såsen.

 

...känns det rätt bra att kunna komma insmygandes med två små vitlökar från trädgården.

 

Och jag måste passa på att tipsa om att smaka på vitlöksblasten. Det är jättegott! Nästan lika gott som blasten till gul lök.

 

 

 

Maskägg?

Under krukorna med jordgubbsplantor som jag planterat ut i två av de nya pallkrageodlingarna, har det hängt någon typ av ägg.
Krukorna har bott i en annan pallkrage i väntan på omplanteringen, och haft direktkontakt med jord.

 

Jag har tagit hjälp av kloka människor i några Facebookgrupper för odlare, för att försöka utröna vad det kan vara för ägg.

 

Är det ens ägg eller någon typ av minilökar?

Om det vore lökar skulle det i så fall kunna vara början till nya alliumbollar. Det växer nämligen långa ståtliga allium bakom vinbärsbuskarna alldeles bredvid den pallkrage där jordgubbsplantorna stått. Men hur har i så fall fröna hamnat under krukorna?

 

Det bästa förslaget jag fått av någon annan odlare är att det skulle kunna vara maskägg. Jag har jämfört med en bild på Wikipedia och färg och storlek stämmer någotsånär.
Så nu ämnar jag gå omkring och vara glad över att maskarna förökar sig i mina pallkragar. Det är i alla fall mycket bättre än att oroa sig för framtida marodörer i rödorangea äggförpackningar.

 

 

Äggen är små och hakar fast i virrvarret av gamla rötter och halvförmultnat gräsklipp. Det är knappt att de syns...

...om jag inte zoomar in lite. Den som kisar kan faktiskt se en daggmask som gömt sig bland skröfset.

Redskapsvård

Kniven jag använt för att skära till tjärpappen, har tagit stryk.
Den var slö redan innan och har inte blivit skarpare av att få jobba i trädgården under de senaste veckorna.

Lite svinto tar bort tjäran. Skärpan får jag försöka hitta på annat sätt.

 

Hur ska jag göra med lupinerna?

I en av pallkragarna i vår trädgård växer det lupiner sedan flera år tillbaka. Jag har fröledes flyttat med dem från vårt förra boende, med en liten omväg via Trulsegården.

 

Lupinerna är enligt uppgift riktigt fina, "äkta" holländska lupiner och ska kunna bjuda på allehanda häftiga färgkombinationer.

Och det har de gjort under många säsonger, men nu börjar de återgå till sin vilda variant och orkar inte prestera bättre än de där vanliga lila och rosa som man ser överallt utmed vägkanterna.

 

Jag är sugen på att kapa det lilla lupinhavet, slänga på lite ny jord och så eller plantera grönsaker i pallkragen i stället. Lupiner är ärtväxter som drar ner kväve till rötterna och binder näringen i jorden. Det är en växt man med fördel kan odla fjärde året i en växtföljd, för att boosta jorden inför tre nya år av allehanda växter.

 

Jag känner mig dock lite tvehågsen. De sköter sig själva och behöver precis ingen som helst omsorg från min sida. Varken med näring eller vatten. Jag behöver inte rensa ogräs och jag behöver inte så några frön.

 

Och så är de ju ändå rätt fina.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilder från Katalinrabatten

Så här ser Katalinrabatten ut, en kväll i juni.

 

 

 

En rostig liten sparv på en likaledes rostig pinne utgör prydnad i Katalinrabatten. Jag tror bestämt att jag, precis som så många andra trädgårdsälskare, gillar rost. Det står sig så snyggt mot det gröna, sköna. Den här lilla pippin har jag köpt i en kombinerad handelsträdgård, café, loppis på Kinne-Kulle. Jag bör nog spana vidare där någon dag och se om jag kan hitta en matchande kompis.

 

 

Strutbräkenets upp-och-ner-vända parasoll suger in min blick. Inte långt från botten av struten har en blommande vårlök kilat sig fast. Jag borde kolla upp vad den där fluffiga vårlöken heter. Den har blommat länge nu och långblommare ger mycket fägring för pengarna.

 

 

Det här var utgångspunkten för Katalinrabatten. Jag ville ha en rabatt med höstsilverax för jag älskar deras söta spiror som doftar så underbart på hösten, och som visar upp dramatiskt mörka blad under resten av säsongen. Och jag ville kombinera dem med limegrönt. Kontrasten är slående!

 

 

Alla höstsilveraxets blad blir inte mörka direkt från "födseln". Det krävs lite ohejdad vana vid solen innan de antar den efterlängtade purpurfärgen. Katalinrabatten ligger på husets norrsida och det är lite av ett experiment att plantera solälskande växer i trädgårdens skuggigaste läge.

 

Allium är livsfarligt. Jag har blivit akut förälskad i de lila bollarna. I Katalinrabatten har det dessutom dykt upp en lite mer stjärnögd variant som trollbinder mig så fort jag kommer nära...

 

...och en vit! Märkligt. Jag köpte en påse lila i höstas.

Fröfabrik

Grönkålen blommar för fullt. Jag hinner bara ta mig en munfull söta blommor när jag går förbi. Resterande blommor får väl sätta frö. Om det funkar kommer jag nog få åtskilliga frön att spara till vintersådd.

 

En liftare

Ibland sker mystiska saker.

 

Jag har varit i Skälvum och samlat frön från mina föräldrars trädgård. Fingerborgsblommor och aklejor släppte villigt till.

Fröna har jag spridit ut i en pallkrage som sällskap åt fläderbusken som också kommer från Trulsegården.

 

Vad tror ni blommar i den pallkragen nu?

 

Nä - det är prästkragar.
Jag har absolut ingenting emot dem men jag är liiite förvånad.

 

 

 

 

Har du reflekterat över hur de gula knopparna är placerade i prästkragens mitt. De bildar virvlar och blir lite, lite större ju närmare kanten de kommer.

Svårfotat

Har ni någon gång försökt fota alliumbollar,
i kvällsljus,
med en surrande humla som ska utgöra medelpunkten?

 

I så fall kan ni ana hur många kort jag var tvungen att ta för att få till de här två någorlunda.

 

 

Vårtecken

Jag har ju glömt att visa upp ett av mina efterlängtade vårtecken...

 

Nya trädgårdstofflor!

 

 

 

 

Bollhav

Jag har ett eget bollhav...

 

 

Bilderna är tagna den 8de juni och bollarna håller på att förvandlas till fröställningar nu.

Snigelstopp

En rulle tjärpapp på 10,5 m ger 21 meter snigelstopp att häfta fast på pallkragekanten. Den kostar 218 kr på Optimera = 10,38 kr/meter.

 

En förpackning bockad snigelkant som räcker till en pallkrage (1,20x2 + 0,80x2 = 4 meter) kostar 99 kr på Harald Nyborg = 24,75 kr/meter.

 

Jag sparar 14,37 kr/meter,  eller 56,48 kr per pallkrage.

 

Häromdagen köpte jag ytterligare en rulle tjärpapp. Jag har också kommit på ett bra sätt att kunna stapla pallkragar på varann trots att det sitter tjärpapp på den understa.

 

 

Två pallkragar i rad med tjärpapp som täcker den ofrånkomliga glipan mellan kortändarna. Där tänker jag att pappen i första hand ska hindra grässtrån som vill upp till ljuset. Jag har häftat fast tjärpappen mot insidan av brädan för att få så tätt som möjligt.

 

Det är fantastiskt enkelt att skjuta fast pappen med häftpistol.

 

 

För att kunna bygga på höjden skär jag ett snitt i pappen där nästa pallkrage passas in.

 

 

Nu är det tätt mellan pallkragarna. Ska någon mördarsnigel ta sig in i pallkragen måste den krypa under den nedersta kragen eller smita in en gliporna vid gångjärnen. Äsch, det är ju fortfarande alldeles för enkelt att ta sig in!

Årets första

Det är ren och skär lycka - varje år.

Jag syftar på årets först pion. Och årets första jordgubbe.
I dag var det dags för båda.

Jag har två pioner. En i varje entrérabatt. Båda är av sorten Festiva Maxima. Och det är verkligen maximal fest när de slår ut. De doftar helt underbart ljuvligt.

Jordgubbsplantor har jag en hoper vid det här laget. I en pallkrage finns etablerade plantor som jag satte i förfjol och som borde ge sitt bästa i år.

I smultrontornet finns det några också. De mår inget vidare på grund av myror som bygger bon bland deras rötter, på grund av en väldigt torr vår och försommar och för att de nog står för grunt och inte fått någon kärlek av trädgårdsmästaren.

I två nya pallkragar har jag planterat ur jordgubbar också, sex plantor i varje, och så finns det fortfarande ett litet gäng som bor i krukor, tätt hopträngda i en pallkrage som bara används som krukförvaring av diverse plantor just nu.

Det doftar så härligt att jag nästan blir svimmelkantig.

I mitten av varje pion finns ett litet vinrött stänk. Allt eftersom blomman åldras sprider sig stänket. Det är som om blomman blivit blivit skadad just när den slår ut. Det kanske ändå GÖR ONT när knoppar brister. Och skadan växer ända tills det är dags för pionen att tacka för sig och vända åter till jorden.

När solen ligger på, även här på norrsidan av huset, blir en vit pion nästan självlysande. Det gröna bladverket är också vackert. För den som gillar att göra buketter är bladen perfekta utfyllnader.

Årets första hemmajordgubbe! Den var jättegod! Jag åt upp den själv, utan att ens berätta för familjens övriga jordgubbsälskare om dess existens.

Men bilden är lite fusk. På baksidan var jordgubben brun efter att ha legat platt mot gräsklippet, och myrorna hade kalasat på den så det var egentligen bara den halva som syns som gick att äta.

Härmed bestämmer jag att det är i dag försommaren gick över i sommar.

Termometern visar dessutom 27,9 grader i skuggan och bättre än så här behöver det inte bli.

Pesto

Odla basilica och göra egen krämig pesto är ett måste i pastans land!

Katalinrabattskärlek

I går kväll tog jag mig en snabb titt på Katalinrabatten framför huset.
Jag insöp den från gatan och njöt av kontrasterna i färg och form och att jag lyckats få till höjderna så bra på den smalare delen av rabatten.

Jag gick också den korta, korta gången mellan rabatten och husväggen. Det känns nästan lite djungligt nu, när strutbräkenet skickar sina lansar mot himlen och skapar en fuktig skugga som doftar daggmaskjobb och grönt.

När jag kom in igen mötte jag maken i hallen och utbrast hänfört:
-Jag äääälskar den nya rabatten!
-Jag vet, svarade han.
-Jaså, replikerade jag förvånat.
-Du har sagt det tre gånger om dan de två senaste månaderna.

Jag vägrar tro att jag är så tjatig, men det stämmer i alla fall att jag njutit av den två-tre gånger om dan ända sedan de första krokusarna stack upp sina smala bladrullar ur marken.

Ett litet underverk. Faktiskt!
Den här hortensian fick jag av en väninna som haft den i kruka men inte hann plantera ut den någonstans. Jag grävde ner den i rabatten, men glömde vattna! Plantan dog såklart. När jag upptäckte förödelsen klippte jag ner de torra kvistarna och gav den en giva vatten. Nu kommer nya blad från det jag trodde var en död växt. Visst är det rätt häftigt när man bjuds på överraskningar likt denna.
Återstår dock att se om den överlever vintern. Hortensior är inte alltid av de härdigare slagen så jag håller tummarna och kommer jag ihåg det kan jag nog bidra med lite fårull mot torrfrost.

De där märkliga vårlökarna som jag inte minns namnet på, och som jag köpte bara för att de var billiga på Lidl i höstas, fortsätter att göra intryck. Nu håller de sakta på att förvandlas från blålila till grönt.

Den fula ankungen har förvandlats till en svan!
En vit allium hade råkat komma med i påsen med vita som jag köpte på Lidl i höstas.
Nu blommar den. Lite längre fram kommer ett inlägg där ni får se den som knopp.

Klematisen Dr Ruppel har börjat klättra uppför en av stålvajrarna precis bredvid entrédörren.

Taklöken är barnbarnsbarn från rabatten på gaveln till véboa i Trulsegården. När vi planterat vårt första äppelträd, det som sedan dog pga för dålig dränering, hämtade jag några taklöksrosetter från mitt barndomshem och planterade under trädet. Jag inbillade mig att de skulle hålla ogräset borta. HAHAHA säger jag bara. Såklart att de inte gjorde. I stället blev det bara än svårare att rensa bort ogräset utan att skada taklöken också.

Under de tretton år vi bott i huset har taklöken fått vandra runt till lite olika ställen i trädgården. En stor del av tiden har den bott i små krukor och under vissa perioder har den fört en mycket tynande tillvaro. Fem krukor har jag hållit vid liv, något sånär skyddade in en pallkrage. Två av dem har planterats ut som matta under klematisen. Jag blir så glad när jag går förbi och ser dem. Jag tror säkert att du också har någon särkskild blomma som du förknippar med din barndom. För mig är det bland annat taklök.

Hasselört! Är inte det bara en såååå cool växt. Utan större krav på varken näring, sol eller vatten brer den ut sina blänkande, djupgröna elefantöron och täcker ganska snart in en tråkig, bar yta. Enligt vad jag läst ska den dessutom vara vintergrön, men det låter jag vara osagt. Hos mig bestod nog det där vintergröna mest av brunt ändå...
Jag köpte en fin planta förra sommaren, när mina systrar och jag var runt i närområdet under eventet "Öppna trädgårdar".

Revsugans mörka blad har börjat breda ut sig under blodflädern. De bjuder även på ljusblå blommor. Den här rabatten skulle ju inte alls vara blå, bara mörka blad och limegrönt, med små inslag av rosa här och där. Men när jag ser det blå i kombination men allt annat som också mest råkat bli, så tycker jag att det känns lite "cottage garden" över det hela, och det känns inte dumt alls.

Blodflädern har knopp. Hurra!