Åkerdikt

Nyplöjd ligger åkern och väntar
tills hösten på vinterdörren gläntar.
Fåra vid fåra av brunaste mull,
rispor av plogen i jordskorpans hull.

Snart ska var jordkoka sprängas
men maskarna slipper att trängas
för vatten blir is i en långsam explosion.
Ljudlöst arbetar vintern, utan pardon.
Blottlagd jord i rad efter rad
där kylans makter går i parad.

För bonden vet vad han gör
när han traktorn över gärdena kör.
Han jobbar tillsammans med årstiders gång,
för blodet sjunger naturens sång.
När flyttfåglars streck fyller rymden med vingar
vänder bonden sin plog och jorden betvingar
till välväxt och skörd av vete och råg
som bonden i spåkulan redan såg.

Han tänker ej bara på arbetets möda,
han längtar till sommarens svajande gröda.
För honom är plogfårans linje en pil
som pekar på skördefests glädjerus-il.

Och när plogbillan vänt den sista tuvan
får bonden släppa loss frihetsduvan
för då är han fri från marken ett tag
medan frostsprängarisen slår sitt slag
och tar jobbet från bonden som äntligen kan rasta
och bördorna från ryggen får kasta.

Ett Tack! till naturen
för att jag är buren
i årstiders famnar
närhelst jag hamnar
på nyplöjda åkrar, i näringsrik mull
som ger sina skördar för människans skull.

Skälvumsåker.