fredag 26 augusti 2016

Med prassligt hölje

Jag har ett monster i min trädgård!
 
I år är monstret inte en pumpaplanta som slängt ut sina lianerna över hela gräsmattan. Nej, man behöver ju variera sig lite...

Så här ligger det till:
Förra året provade jag för första gången att så kapkrusbär. Det är en sorts physalis som ska vara lite bättre lämpad för våra breddgrader än till exempel gyllenbär, som är en annan physalisvariant man kan köpa frön till. Japanska lyktor och tomatillo är ytterligare några physalissläktningar som du kanske hört talas om.

Jag sådde fröna i tid, planterade om några gånger och satte plantorna i mjölkpaket. Sen tog det stopp. Jag hann inte plantera om dem i sina slutkrukor. Jag hade planerat för ett antal tiolitershinkar, men som så ofta när det gäller mina intentioner kontra verkligheten, så vann verkligheten stort.
I stället ställde jag ut kartongerna i vårt lilla miniväxthus a lá Rusta, och där mådde de fint i värmen och gav mig snällt några bär fastän de inte alls hade behövt känna någon press efter min ofina behandling.

När hösten kom valde jag att spara en planta, med tanken att äntligen plantera om den och försöka få den att övervintra i utrummet. Omplanteringen blev återigen bortprioriterad och kapkrusbäret stod bara där i uterummet som en ledsam påminnelse om en odlares fåfänga förhoppning om en ny vår. Den stod i cirka tre deciliter jord (som i ärlighetens namn mest var rötter) och en deciliter stenkross. Jag vattnade den då och då för att hålla drömmen vid liv.
 
Men så hände det något.
Mitt i vintern började plantan att blomma.


December 2015. Mitt övervintrande kapkrusbär blommar överraskande. Jag var snabbt framme med saxen men hann knäppa en minnesbild först.
Visst är det imponerande med en sådan obändig livsvilja! Ändå var jag tvungen att klippa bort blomman för att plantan skulle fortsätta sin kamp och inte bara göra en frukt och dö.

Framåt sommaren kom så äntligen tillfälle att göra en omplantering. Jag satte kapkrusbäret i en kruka och lät den fortsätta bo i uterummet eftersom den så gärna vill stå varmt. Och den växte. Och den växte. Tills den upptog en fjärdedel av uterummet och det började bli dags att ställa i ordning huset inför stundande 45-årskalas.
Med sonens hjälp lyckades jag manövrera ut nästan hela växten i helt skick och fick ner den i ett stort murartråg. Där står den nu, och fortsätter att växa och växa.

 
Nu har jag äntligen kunnat börja njuta av skörden också. Kapkrusbärets frukter är mogna när de trillar till marken. Det är väldigt svårt att vänta på att det händer för de är jättegoda och fyllda av C-vitamin.

Och bäst av allt: Det är bara jag i familjen som gillar dem.
 
Ett moget bär!

Som en värdefull guldpärla gömmer sig kapkrusbäret i sitt prassliga hölje.
Bredvid de fibervävstäckta morötterna står kapkrusbäret och växer. Bilden är tagen den 3:e augusti och plantan har växt ytterligare sedan dess. Nu hänger massor av små gröna lyktor under de ludna bladen. Jag hoppas på en lång, varm höst så att så många som möjligt hinner mogna.
Jag har tagit en stickling så det finns chans att prova övervintra en planta i det frostfria uterummet även denna vinter.
Sticklingen blommar. Aja baja! Nu åker saxen fram igen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar