Kära rosenskära

Jag har kärat ner mig i rosenskära.

De chockrosa blommorna är nästan onaturlig färgstinna och står ut från den omgivande grönskan.

De romantiskt rosa passar min smak bättre och lockar ögat att vila en stund.

Även när blommorna börjar bli bedagade är de behagligt betagande.

Som sorbet.

En knopp är på väg att släppa sitt grepp och slå ut.

Även den gula mittknappen bär skönhet i sina femuddiga små stjärnor.

Hur orkar Gud lägga tid på att måla varje litet kronblad med den finaste penseln i den läckraste nyansen? Och när Han väl sett effekten - hur skulle Han någonsin kunna låta bli?

Det är inte bara jag som njuter.

I morgonsolen syns spindelvävens tunna trådar.

En liten droppe dagg dröjer sig kvar på blommans skirhet.

Jag älskar transparensen morgonljuset ger.

Vita kalkar sträcker sig mot himlen.

Rosa blommor står sig vansinnigt snyggt mot grått hus.

Bilden av perfektion!

Jag njuter!

Bladverket påminner starkt om dill. Så mycket att dottern serverade mig rosenskära på frukost-på-sängen-smörgåsen på min födelsedag.

Med veckad kjortel.

Vitt är vackert!

Nyfiken gick jag ut med en ficklampa i natten. Det är inte bara harkrankar, myggor och åkersniglar som lever nattliv. Rosenskärorna står lika vackra som om dagen.

Den här bilden vill jag bära med mig när snön yr runt knuten och det är så långt till nästa sommar att hoppet nästan vill lägga sig ner och dö.

Det kommer en ny sommar.

Med nya blommor.

Och kära rosenskära kommer förhoppningsvis vara en av dem.