tisdag 16 augusti 2016

Färsk pasta med kitsch

I kväll lagar jag trädgårdsmat.
Det är både roligt och lite utmanande att gå ut i trädgården, plocka ihop vad man hittar, och försöka skapa något ätbart av det som följer med in i köket.

En odlingsväns största belöning borde ju logiskt sett vara just skörden, men jag tycker det är lika spännande att se hur det växer (om det växer...) och få njuta av växtlighetens alla nyanser. Att kunna äta av det jag sått är liksom mest ett plus i kanten.
Just i kväll satsar jag på några säkra kort eftersom familjen är en aning (läs mycket) mer grönsakskräsen än vad jag är. Med grädde och salt i lagom mängd blir i princip allting gott!
Receptet hittar du under bilderna.
En gul lök (och jag medger att jag är väldigt stolt över den här fina löken) är alltid bra att börja med när man gör grytor, röror eller såser. Lök ger sötma, värme och en rund, fin smak och den gula löken tycker jag är bäst lämpad för uppgiften. Var beredd på att hemodlad lök kan smaka lite mer än köpt och ge mer tårar när man hackar den.
Till min kitschröra tog jag bara en lök som jag delade på hälften och skar varje halva i tunna skivor.
Lök är väldigt lättodlat. Pilla ner en sättlök på våren när det är någorlunda temperatur ute (den lilla sättlöken kan få för sig att ruttna om man sätter den medan det fortfarande är kallt och vått i jorden), vattna lite och vänta på skörd. Välj en planteringsplats med lite djupare jord och blanda gärna ner stenmjöl innan du planterar. Lök gillar mineralerna från stenen och vill också ha en hel del kväve, så att täcka jorden mellan raderna med gräsklipp är en bra idé.
Vid ojämnt väder kan löken gå i blom. Jag upplever inte att det gör någonting för smaken men den lär inte bli lika lagringsduglig och bör därför ätas upp innan vintern. Jag har markerat mina blommande lökar med ett litet grillspett så jag vet vilka jag ska plocka upp först.
Löken fräses i lite olja i en lagom varm stekpanna. Den behöver inte få färg men bli mjuk och lockas att släppa ur sig sina fina smaker.
När löken hamnat i pannan är det dags för morot. Jag har egenodlade morötter i trädgården men de är fortfarande primörsmå och passar bäst färska. En stor morot strimlas ner med potatisskalaren och får också fräsas mjuk en stund.
Det är rödbetorna som spelar huvudrollen i kvällens kitschrosa anrättning.
Min korta rad med rödbetor har fört en tynande tillvaro bredvid de höga sockerärtorna. När jag skördade de senare la jag bladen runt rödbetorna. Det kanske var bra för tillväxten men nu krävs det ett närmare studium för att jag ska kunna avgöra vilka betor som är tillräckligt stora för skörd. Den tiden har man inte när man snabbt ska laga mat till en hungrig familj. Som tur är går det finfint att även använda blasten.
En röd paprika står näst på tur. Den här kommer från affären. Jag har tre plantor med spetspaprika men ingen av frukterna är i närheten av att bekänna färg. Paprikan kärnas ur och delas i lagom chunkiga bitar innan det blir en stunds dans i stekpannan.
Ett grönkålsblad av modell större, rivs i bitar och får också lite stekpannetid.
Allt eftersom jag fräser grönsakerna flyttar jag över dem till en gryta som står på låg temperatur.
Ett knippe spenat och ett knippe vintersallad smälter snabbt ner i den varma pannan.
Påminn mig om att odla mycket mer spenat nästa år. Det är så användbart och gott!
I en grönsaksbaserad pastasås kan man slänga ner vad man än hittar i trädgård och kylskåp. En bottenskyla majskorn som ingen ids äta upp till exempel. Majskornen steker jag inte, utan lägger direkt i grytan.
Medan grönsakerna står och gottar till sig tillsammans i grytan är det tid att fundera på hur man vill smaksätta anrättningen. Det klyschiga uttrycket "bara fantasin sätter gränser" gäller i högsta grad. Prova med färska eller torkade örter, buljonger, vin, allsköns kryddor...
Jag tar vitlökspulver (i brist på färsk vitlök som dumma jag inte odlat i år) och skaldjurskrydda. Kryddorna får fräsa med i grytan en stund för att utveckla full smak. Eftersom det är grädde i såsen så går det att ösa på med ganska mycket kryddor. Naturligtvis smakar man sig fram men jag tar minst en matsked av varje utan att någon av kryddorna blir för dominant.
Ingefära är en av mina favoritsmaker så det klart att jag passar på att smyga ner några skivor färsk. Jag bryr mig inte om att riva dem utan räknar med att de mjukar upp sig och sprider smak ändå.
Så är det dags för grädden. Vill man riktigt lyxa till det är det ännu godare med vispgrädde men även matlagningsvarianten ger god smak. Jag häller i hela paketet och när jag märker att det blir lite för simmigt strösslar jag över en matsked Maizena snabbredning och ger pastasåsen ett uppkok.
Jag smakar mig fram till att röran behöver lite sting och doftar över lite av mitt hemska chilisalt. Förra sommaren provsådde jag några tio år gamla chilifrön från en blandpåse och blev väldigt förvånad när alla tog sig. Ännu mer förvånad blev jag av att alla plantor gav frukt och allra mest förvånad blev jag över att chilifrukterna var så hemskt starka att jag inte kunde använda dem. Jag gav bort över två tredjedelar av skörden och torkade resten och nu har jag chili som räcker livet ut.
Ibland gör jag en liten sats chilisalt i morteln, men det är bäst att hållas utomhus för dammet gör det svårt att andas.
Mängden chilisalt i den här såsen: kanske 1/3-dels kryddmått.
Lite svartpeppar från några drag med pepparkvarnen, och nu börjar kitchsåsen smaka riktigt gott.
Jag tycker det är lättast att få lagom sälta i maten om man tillsätter saltet allra sist. Det går att lura sig själv även då, särskilt om maten man lagat i ordning ska stå till sig en stund innan den serveras, men med mycket kryddor i maten tycker jag det är smartare att salta på slutet eftersom många av de kryddblandningar man köper till stor del består av just salt.
Jag använder ett rosa örtsalt som jag glömt receptet till.
Strax innan servering tillsätter jag protein i form av en burk kräftstjärtar och två paket surimi (fuskcrabsticks). Nu får såsen inte koka mer för då blir sjömaten seg och torr.
Det är serverat!
Färsk pasta med kitsch och några små tomter från hinkodlingen vid västerväggen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar