söndag 21 augusti 2016

En gammal ek

På en ö i Vänern löper en stig
som trampas av djur och av dig och av mig.
Stigen går över mossa och ris,
genom vass, över berg, genom solbelyst dis.
Bredvid stigen öppnar sig plötsligt en glänta
där skogen är djup och intet ljus är att vänta.

I gläntan tronar en ensam ek
som under århundraden följt trollsländors lek.
Eken är naken, avklädd och kal
fastän höst ännu ej tagit sommarens sjal.
Barken är sprucken, med mossa i såren
som utgör det enda gröna om våren.
Träet har ljusnat till silvergrått,
som håret på mänskor som många år fått.

Förundrad står jag vid ekens fot
och förnimmer; i myllan finns ändå en rot
som inte har kraft att ge livet åter
men som håller fast när höststormar låter
vindarna vina i krona och grenar
och som borrat sig djupt mellan grus och stenar.

I vördnad för årsringars mängd under barken
böjer jag huvudet ödmjukt mot marken.
En hälsning den passerande vandraren gav
en ek, i en glänta, på en ö, i ett innanhav. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar